antikbruk bok

Vad är antiken och har den någon betydelse?

Ett kännetecken för god humaniora är den ständigt pågående självreflektionen. Just reflektion över de egna villkoren framförs ibland som det som skiljer vetenskap från andra former av kunskapsproduktion. Självreflektionen sker ofta i det tysta; på seminarier och i samtal med kollegor.

Men ibland fördjupas självreflektionerna och trycks. Det här är en genre som har vuxit mycket under de senaste årtiondena. Denna internationella utveckling, där antikvetenskap i USA och Storbritannien har varit tongivande, har inte påverkat antikvetenskapen i Norden särskilt mycket. Men det har börjat dyka upp undantag.

Hva er antikken gavs ut 2017 av det norska universitetsförlaget. Idéhistoriken Christine Amadou har skrivit en kort och koncis introduktion till vad antiken och den klassiska traditionen har varit och är. Amadou utgår från konkreta exempel och visar hur de har omtolkats i olika sammanhang. Därmed visar hon också att det inte alltid går att skilja på antiken från den klassiska traditionen. De olika meningslagren har växt ihop med tiden. Den ursprungliga meningen — som vi brukar söka inom antikvetenskapen — har oftast omtolkats flera gånger om, och dessa omtolkningar påverkar i sin tur våra tolkningar, även de som syftar till fastställa den ursprungliga meningen. Jag är förtjust i Amadous tillvägagångssätt och imponerad av hennes förmåga att koppla det lilla med det stora (se även min recension).

Amadous bok kan med fördel ställas bredvid den nyutkomna Classics: Why it matters, skriven av den brittiska antikhistorikern Neville Morley. Även Morleys bok är en kort introduktionsbok som syftar till att förklara den klassiska traditionens fortsatta relevans. Morley har en annan intellektuell bakgrund än Amadou. Han är fostrad i den sociala vändningen. Det betyder att han i sin forskning betonar vardagliga, sociala och ekonomiska aspekter i antiken. Morleys genomgång har ett ensidigt brittiskt perspektiv med fokus på antikens texter och deras reception. Men Morley överraskar då hans genomgång också uppmärksammar de problem som den klassiska traditionen dras med. Han har tagit till sig av den kritik som har riktats mot den klassiska traditionen under flera årtionden vid det här laget.

Morley landar i två slutsatser som enligt honom summerar varför antikvetenskapen har en viktig funktion att fylla i vår tid. Den första är att antikvetare kan använda sina kunskaper för att ifrågsätta och debattera den klassiska traditionen, och den andra är att antikvetenskapen genom sin detaljkännedom kan fungera som en påminelse om mänsklighetens potential till att skapa unika möjligheter. Det vill säga, Morleys svar kokar ner till ett slags försvar av antikvetenskapen och dess fantastiska detaljkunskaper. Det blir ett slags cirkelresonemang hos Morley; han är väl medveten om att den omfattande kritiken mot den klassiska traditionen till stor del beror på antikvetenskapens tradition av detaljfixerade studier, men det är ändå den han framhåller som antikvetenskapens främsta förtjänst.

Det är tacksamt att kontrastera Morleys med Amadous bok eftersom effekterna av att ha olika teoretiska utgångspunkter framträder tydligt. Det vill säga, för Morley blir den detaljerade kunskapen om källorna till slut det som utmärker antikvetenskapen och gör antikvetenskapen relevant. För Amadou ligger värdet av den klassiska traditionen snarare i dess mångtydighet. Det vill säga, antiken är intressant för att vi genom den påminns om mänsklighetens förmågor och inneboende komplexitet. Därmed är den klassiska traditionen en potentiellt rik källa för humanistisk självnreflektion.