Sent omsider har även jag tagit mig igenom höstens mest omdiskuterade bok om antiken: Världens första medborgare: Om statens uppkomst i det antika Grekland av Tomas Lappalainen (2017). Den har ömsom hyllats ömsom dissats. Kultursverige, exempelvis Horace Engdahl, Magnus Florin, Jesper Svenbro och andra har hyllat den, medan forskarsverige — antikvetare, filologer och statsvetare — har sågat den. Jag ska erkänna att hade det inte varit för de tydliga kontrasterna i mottagandet hade jag nog inte lagt den på mitt nattduksbord.
Likt mina akademiska kollegor har jag svårt för Världens första medborgare. Jag kan förstå att icke-akademisk sakprosa inte alltid behöver följa akademiska konventioner för citering, källhänvisning och annat, men att inte nämna exempelvis vilka versrader ur Iliaden eller Odysséen som citeras är att skapa onödig förvirring. Det är inte för mycket begärt kan jag tycka.
Betydligt allvarligare är dock att Lappalainen misshandlar såväl den analytiska processen som de antika källorna. Lappalainen har en klart formulerad hypotes som han vill leda i bevis. Han menar att medborgarskapet och demokratin uppstod av en slump när fraktioner av beväpnade män ville hålla koll på varandra utan att hamna i blodiga konflikter. Medborgarna var beväpnade i antika stater och steget till blodiga konflikter litet enligt författaren. Det här är kulmen på en samhällsutveckling som börjar i den värld som det berättas om i Iliaden och Odysséen — en värld som liknar den italienska maffiavärlden. Det vill säga, vapen, hot och föreställningar om heder och ära ger makt. Våldsmonopolet ägdes av de grekiska hjältarna, och demokratin uppstod när fler fick vapen och del i våldsmonopolet. Demokratin är för övrigt en övervuxen byråkratisk apparat för att begränsa individers möjligheter till makt, i Lappalainens läsning.
Lappalainen börjar med sin hypotes — som utkristalliserades i hans arbete med den italienska maffian — och presenterar sedan selektiva bevis som stöder hans tes. Tesdriven forskning kan vara väldigt bra, men varken det förgångna eller de källor vi har kvar ger en så onyanserad bild av verkligheten som Lappalainen gör. Och här någonstans slutar man ta honom på allvar. Resonemanget haltar. Jag saknar diskussioner och litteratur om andra hypoteser — och de är många — om varför våra föreställningar om medborgarskap och demokrati har ett grekiskt ursprung. Idén om folket, damos, är äldre än demokratin. Det var ytterst från damos som både kungar och tyranner fick sin legitimitet. Det vill säga, medborgarskapet är inte en idé begränsad till demokratin. Medborgarskapet, eller medborgerliga rättigheter, kopplades till ens förmåga att utrusta sig själv och delta i försvaret av staten. Men att ha vapen hemma betyder inte att man också hotar sina grannar. Det är en cynisk, för att inte säga konspiratorisk, människosyn. Knivarna i min kökslåda är potentiella vapen, men varken jag eller mina närmaste har känt oss hotade av den anledningen. Jag tycker att det återstår för Lappalainen att bevisa i vilken utsträckning medborgarnas beväpning utgjorde ett hot mot vänner och bekanta, och därmed att medborgarskapets främsta kännetecken var möjligheten att likt hjältarna utöva våld.
Nyanslösheten når sitt klimax när Lappalainen betonar motsättningen mellan klansamhällen och demokratiska samhällen. De förstnämnda styrs av maffians normer och det dödliga våldet ligger strax under ytan, enligt Lappalainen. Men att avsaknaden av en stark stat leder till ett klansamhälle är ett analytiskt kast som behöver förklaras. Det finns många sammanhang där staten varit svag. Har de alla styrts av de normer vi finner i dagens italienska maffia? Jag saknar argumenten för varför den kulturdeterministiska universalismen Lappalainen ytterst förankrar sin analys i är relevant. Det vill säga, jag vill veta varför maffians normer kan eller bör läsas in i antikens grekiska kultur.
Den historiska utvecklingen är inte given på förhand. Det finns andra historiska sammanhang där en direktdemokrati har introducerats och sedan avvecklats. Att vi idag betraktar Athen som demokratins vagga har flera överlappande orsaker, men en som ofta lyfts fram är att den attiska demokratin växte fram i ett intellektuellt klimat där självreflektion var centralt. Ytterst är det denna idé som särskiljer den attiska demokratin från andra direktdemokratiska experiment och som gör den till en så attraktiv ursprungsmyt. Att denna historiska utveckling började i en maffiakultur är kanske en kittlande tanke, inte minst för att den visar hur lite som skiljer mellan människans bästa och sämsta sidor, men det återstår mycket innan det har bevisats.
Som så ofta är det snarare antikbruket som är tankeväckande när en ny läsning av antika texter presenteras. Det är mer intressant att fundera över hur det kommer sig att vi idag har ett behov att lyfta fram vendettor som demokratins ursprung än om tesen är rätt eller fel. Varför kopplar vi det primitiva dödandet av varandra till demokratin? Vad i vår tid får oss att använda de glasögonen?