antikbruk bok

Klassiska skulder

Hur kommer det sig att nyhetsrapporteringen om den grekiska ekonomiska krisen är fylld med referenser till antiken? Detta är den centrala frågan i Johanna Haninks The Classical Debt: Greek Antiquity in an Era of Austerity (2017). Och, som jämförelse, varför var rapporteringen om den isländska ekonomiska krisen inte lika fylld med referenser till den nordiska mytologin?

Hanink analyserar hur den antika grekiska kulturen, och särskilt 400-talets demokratiska Athen, har konstruerats som ett ideal och använts för att legitimera kulturella företeelser, politiska ideologier och nationella identiteter. Antikbrukets huvudfåra är visserligen idealiserande men Hanink är också noggrann med att visa hur antikbruket har omförhandlats och ifrågasatts.

Lite förutsägbart menar Hanink att idealiseringen av det demokratiska Athen påbörjades redan under 400-talet f.Kr. i Athen. I Athen odlades en idealiserad självbild, inte minst av Perikles själv. Denna exceptionalism bar frukt och den attiska fantasibilden cementerades i senare föreställningar om antiken.

Förutom 400-talets Athen fokuserar Hanink på framväxten av hellenismen under 1700- och 1800-talet, 1950-talets omdefinition av den attiska demokratin, användningen av antiken i samband med OS 2004 och i nyhetsrapporteringen om den ekonomiska krisen under 2010-talet.

Hellenismen — föreställningar om att den antika grekiska kulturen är en förebild och ett ursprung för senare kulturer — växte fram i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Hanink ger en överblick av denna utveckling och poängterar de konflikter som omgärdar hellenismen. En konsekvens av hellenismens idealisering är att även om de moderna grekerna identifierar sig som arvtagare till den antika kulturen så betraktas de aldrig som likvärdiga sina förfäder. Hellenismen används också till att framställa de moderna grekerna som misslyckade arvtagare till antiken.

Nästa vägskäl i antikbrukets utveckling som Hanink uppmärksammar var omdefinieringen av den attiska demokratin som västvärldens ursprung under 1950-talet. Den attiska demokratin blev nu ett gemensamt ursprung för västvärlden; denna diskurs odlades både i väst och av de grekiska myndigheterna. Demokratibegreppet användes ofta i reklammaterial för Grekland som utvecklades av den grekiska statens turistbyrå för att öka massturismen. Antiken, demokrati och ruiner, var effektiva argument i samtal med andra. Grekland har lärt sig att betona antiken i sin relation till utlandet.

Hanink diskuterar även antikbruket i samband med Athen OS 2004, och i rapporteringen av de senaste årens ekonomiska kris. Den sistnämnda kontexten är viktig eftersom den visar antikbruket är centralt för våra föreställningar om Grekland oavsett politisk ideologi.

En återkommande fråga i The Classical Debt är hur och om kulturellt kapital — Greklands antika arv — kan förvandlas till ekonomisk kapital. Detta är en känslig fråga. Grekerna hävdar gärna att vi alla står i skuld till den antika kultur som givit oss så mycket och därmed associerar man kulturellt och ekonomiskt kapital. Men det är få saker som retar grekerna lika mycket som utländska förslag att omvandla kulturellt kapital till ett ekonomiskt kapital, exempelvis genom försäljning av arkeologiska monument.

Hanink menar att referenser till antiken förekom oftare i utländsk rapportering om krisen än i grekisk. På en direkt fråga om detta svarade Yanis Varoufakis att han använde sig av antika referenser oftare internationellt än i grekiska sammanhang för att han har märkt att utlänningar tenderar att lyssna mer noggrant när man slänger med antika referenser. Antikbruket är instrumentellt. Antiken är ett retoriskt maktmedel helt enkelt.

Hanink visar att den grekiska kulturen har idealiserats till den grad att vi inte kan föreställa oss den utan antika referenser. Det är en drömbild som har skapats i väst. Som alla drömmar är den strömlinjeformad och reducerad till element som passar i den. Den klassiska traditionen står med andra ord delvis i konflikt till en historieskrivning som söker belysa det förgångna på ett någorlunda representativt sätt. Grekland sitter fast i en modern västlig fantasi, och det är denna fantasins misslyckande som fjättrat Grekland de senaste åren. Ett uttryck som ofta används för att beskriva Greklands mardröm är GIlles Deleuzes “If you’re trapped in the dream of the Other, you’re fucked.”

Hanink ger inget direkt svar på den initiala frågan. Den historiska exposén över hur den antika grekiska kulturen brukats i en mängd olika sammanhang fungerar som ett indirekt svar. Den stora förtjänsten med The Classical Debt är att idealiseringens baksida också blir belyst.