Att recensioner kan vara negativa eller att vi forskare inte håller med varandra, måste man lära sig leva med som akademiker. Det innebär dock inte att en recensent har carte blanche att fabricera lögner om verket de recenserar, eller att ägna recensionen åt att diskutera sina egna hjärnspöken.
Wiman inleder sin recension av Antikvetenskapens teoretiska landskap, volym 1: Från Laokoon till Troja med ett stycke som har ett eller flera fel på nästan varje rad — en felfrekvens som skulle få vilken uppsatsskrivande student som helst att rodna. Två exempel. Antikvetenskapens teoretiska landskap (=ATL) ska bestå av sex volymer. Varför reducerar Wiman det till fem? Avslutande citattecken saknas på raden efter. Wiman fortsätter i samma stil och staplar felaktigheter på varandra. Grundläggande vetenskaplig akribi har övergivits redan på recensionens femte rad.
Den slarviga formalian speglas i hennes slarviga läsning av ATL 1. Flera gånger undrar jag om vi pratar samma språk. Sedan när betyder antikhistoria ”vetenskapshistoria” och inte ”historia om antiken”? Ett textavsnitt i ATL 1 på 34 sidor som består av en självreflekterande teoridiskussion avfärdas som ”ganska kort” — detta i en akademisk disciplin där ”teori” ofta avklaras på ett stycke eller någon enstaka trycksida. I vilken värld är 34 mindre än 1?
Wiman tycker att för få kvinnor nämns i ATL 1. Det kan jag hålla med om. Det är svårt att komma runt det faktum att få kvinnor har skrivit antikvetenskapliga verk innan första världskriget. 1800-talets kvinnliga antikvetare verkade i skymundan, ofta som assistenter eller medföljande fruar till de mer synliga männen. ”Kvinnliga pionjärer får ingen plats i Siapkas inventering med två undantag,” skriver Wiman och syftar på Jane Harrison och Donna Haraway. Wiman fortsätter: ”Den senare finns […] inte i texten”. Fel, Haraway nämns på sidorna 44 och 45. Jag kan dessutom tycka att bland annat Brunilde Ridgway, Suzanne Marchand, Sally Humphreys och Marija Gimbutas som också diskuteras i ATL 1 är att räkna som kvinnor (och i viss mån som pionjärer i sina respektive forskningsfält) — men det tycker uppenbarligen inte Wiman. Varför inte? Har Wiman överhuvudtaget läst ATL 1?
Den som tar sig tid och läser ATL 1 förstår att jag har försökt bryta upp den linjära kronologiska presentationen av antikvetenskapens teorier. Jag återkommer till 1800-talet i flera av de kommande volymerna. Marginaliseringen av kvinnor i universitetsvärlden är ett problem som uppmärksammats stort i den sociala och den kulturella vändningen. Forskningen i dessa perspektiv kommer att behandlas i ATL 4 och ATL 5. Där kommer även marginaliseringen av kvinnor, och det vetenskapshistoriska intresset för detta, att diskuteras utförligare. Ämnen som Wiman saknar i ATL 1 nämns redan i ATL 2 som utkom i december 2018. I ATL 2 diskuteras exempelvis Dumézils forskning om indoeuropéerna, och de kvinnliga antikvetarna Eugénie Sellers, Gisela Richter och Emelie Haspels forskning.
Wiman skriver: ”Senare i texten informeras om att Harrison och Hermann Usener inte kunnat fortsätta sina karriärer och att hon tvingats bort från Cambridge på grund av Ulrich von Willamowitz-Moellendorf (sic!) aktiva motstånd mot antik religionsforskning.” Jag skriver att Wilamowitz — med ett l, Wiman — tvingade bort Rohde och Usener. Jag skriver visserligen att Harrison tvingades bort från Cambridge, men aldrig att det berodde på Wilamowitz (se sid. 159 i ATL 1). Det vore klädsamt om Wiman diskuterar det som står i ATL 1 istället för sina hjärnspöken.
Wiman misstänkliggör och vantolkar det jag skriver. Låt oss leka med tanken att jag skulle läsa hennes recension på samma paranoida sätt. Då skulle jag kanske skriva följande: ”Wiman avslutar recensionen med ett förmätet stycke om ”ATL”. Enligt henne syftar ”ATL” på hela bokserien på fem (sic!) volymer. Wiman tar sig med andra ord friheten att ge ett omdöme om böcker som ännu inte har tryckts. På vilka grunder gör hon det? Vad kallas det för? Vetenskaplig spekulation? Klärvoajans?” Men, jag avstår. Jag konstaterar blygsamt att Wiman verkar ha svårt för texter som innehåller trestaviga eller längre ord.
Wiman beskriver ”ATL” som ett misslyckat biografiskt översiktsverk. Det är en förvrängning av ATL 1 helt i linje med det misstänkliggörande som genomsyrar Wimans recension. Jag har vinnlagt mig om att skriva fram interna och externa strukturer, ideologier, diskurser, normer och föreställningar som har påverkat antikvetenskapen. ATL är en normkritisk studie.
PS. Wiman! Eftersom du har svårt för stackato (SAOL, om jag får be) har jag försökt skriva i legato här. Jag vill verkligen att du förstår vad jag skriver. Men, jag tror att jag har misslyckats. Förlåt.
PPS. Redaktören för Historisk tidskrift har avböjt att publicera ett genmäle (det hade varit mindre syrligt — får man väl säga — än det här).