Diskussionen under det stora Odysséåret 2026 har dock hittills i första hand handlat om sköna Helenas hudfärg och ursprung. Nolan har låtit den kenyansk-mexikanska skådespelerskan Lupita Nyong’o spela sköna Helena i hans kommande filmatisering av Odysséen. Men Nyong’o’s mörka hudfärg uppfattas som en provokation av en del. Forskare, kulturskribenter, och andra har kritiserat Nolan för att han inte respekterar historien. Tonläget är högt. Elon Musk twittrade till exempel att Nolan pissar på Homeros grav.
Kritiken mot The Odyssey i grekisk media handlar främst om kontroversen kring Helenas hudfärg. Många greker uppfattar detta som en alltför respektlös hållning till antiken. En annan del av kritiken handlar om de ekonomiska förutsättningarna för The Odyssey. Filmproduktionen har subventionerats med 6,5 miljoner euro av den grekiska staten. Tanken var att en filmatisering av en storfilm i Grekland även skulle gynna den grekiska filmindustrin. Det verkar inte ha skett. Det ledde till att Nolan kritiserades för att inte några grekiska skådespelare får spela ledande roller i The Odyssey. Ur en grekisk synvinkel följer produktionen en kryptokolonial mall.
Men Nolan har också försvarats. Akademiker, inte minst tongivande grekiska antikvetare, har påpekat att antiken var mer flerfärgad än vad vi tror. Nolan har dessutom en konstnärlig frihet att tolka Homeros epos. Nolans version av Odysséen är inte den första och med all säkerhet inte heller den sista. Här kan det vara på sin plats att påminna om att det finns andra problem med att filmatisera ett antikt epos som Odysséen, men diskussionen om dessa är blek i jämförelse med hetsen kring Helenas hudfärg.
Det här är dock inte första gången den antika grekiska kulturens vithet utmanas. Det finns en slags motström, i forskning och kulturproduktion, där inslag från Mellanöstern eller Afrika i den grekiska kulturen betonas. Ett exempel var när Akilles spelades av en mörkhyad skådespelare i tv-serien Troy: Fall of a City (BBC/Netflix 2018), ett annat är Martin Bernals bokserie Black Athena: The Afro-Asiatic Roots of Classical Civilization (1987-1991). Även de orsakade en intensiv och högljudd debatt. Varför väcker grekernas vithet så starka känslor?
De kraftiga reaktionerna speglar ett utbrett och intensivt intresse för antiken. Det kan vara svårt att inse detta från en svensk horisont då vår relation till antiken är svalare än den är i väst generellt. Antikbruk utgör en oskiljaktig del av den moderna världen. Mellan ca 1770 och ca 1830 formades ett narrativ där den grekiska antiken idealiserades. Hellenism, som detta narrativ kallas, idealiserar den grekiska antiken som vår gemensamma västliga ursprungskultur. Hellenismen utgjorde en måttstock för brittiska romantiker, tyska nyhumanister, och kulturströmningar i andra nationer. Percy Shelleys berömda sentens ”We are all Greeks” från 1822, och John Stuart Mills bevingade ord från 1846 ”The battle of Marathon, even as an event in English history, is more important than the battle of Hastings” är bara några exempel.
I Preussen menade Wilhelm von Humboldt 1808 att studier av grekerna syftar till något högre än all annan kunskap. För Humboldt var grekerna ett ideal — något gudomligt — som vi skulle sträva efter att likna. Hellenismen förstärktes och fick även praktiska konsekvenser. 1812 reformerades gymnasiet i Preussen. För att klara den nya gymnasieexamen krävdes goda kunskaper i grekiska och latin. I praktiken innebar det att yrken som läkare och advokat eller anställningar som statlig tjänsteman endast var tillgängliga för de med kunskaper i de klassiska språken. I och med reformen utökades den rekommenderade undervisningen i grekiska och latin till 40% av lektionstiden. 1910 var 1/3 av professorerna i humaniora vid tyska universitet, professorer i klassiska studier. Grekiska var mer än bara ett språk i 1800-talets tyska kultur, att läsa grekiska var karaktärsdanande.
Hellenismen, inte bara i tysk kultur utan också i väst, genomsyrade samhället på många områden. Tänk på hur och var gipskopiorna av antika grekiska skulpturer är utställda i Nationalmuseet i Stockholm. Tysk antiksyn, och inte minst tysk antikvetenskap, utgjorde i sin tur en mall för andra stater. Studenter flockades vid de tyska universiteten. Grekiska studenter utbildade sig i grekiska vid tyska universitet. De tog hellenismen till Grekland.
Den moderna grekiska hellenismen — alltså den moderna grekiska idealiseringen av den antika grekiska kulturen — skiljer sig från västlig hellenism. I vissa delar liknar hellenismens två grenar varandra, men det finns också tydliga konflikter mellan dem. Den springande punkten är att grekisk hellenism föregicks av den västliga hellenismen. När grekerna fick sin frihet ägdes deras historia redan av väst. Det finns otaliga västerlänningar som har uttryckt sig nedsättande om den grekiska hellenismen. Den avfärdas som överdriven, närmast kitschig. Men när grekerna vände sig bort från antiken och i stället odlade den kristna ortodoxa identiteten då avfärdades de som orientala turkar. Trots sitt grekiska ursprung kunde de moderna grekerna aldrig göra rätt.
Den här rävsaxen kan ses som uttryck för den kryptokolonialism som kännetecknar Greklands relation till väst. Det vill säga, det moderna Grekland är politiskt oberoende, men ekonomiskt och kulturellt beroende av väst. Diskussionerna om The Odyssey speglar konflikten mellan hellenismens två grenar.
I grekisk hellenism förstärktes den västliga idealiseringen. En illustration på detta är att man i grekisk hellenism betraktar antika lämningar som heliga föremål. En central idé i grekisk hellenism är att man ska visa respekt för antiken. Reklam och konstnärliga uttryck som enligt grekerna är respektlösa blir omedelbart tillrättavisade — konflikträdsla är ovanlig i Grekland.
Numera utmanas båda hellenismens grenar av allt starkare motströmmar. Antikens vithet är en konfliktyta, men det är antikstudiernas (classics) framtid som är den dominerande frågan. Debatten förs främst i USA och Storbritannien, men den påverkar också svensk forskning och kultur. Classics har fortfarande en symbolisk särställning bland de akademiska disciplinerna, antikstudierna får ofta klä skott för humanioras problem. Allt fler kritiserar classics för att bidra till att upprätthålla en syn på mänsklighetens historia som överdriver den västliga kulturtraditionens betydelse. Kritikerna menar att classics är den vita elitens sista bastion. En strategi för att tillmötesgå kritiken är att vidga classics och studera Egypten och andra högkulturer i Mellanöstern. Några går ännu längre när de argumenterar att classics borde bli ett ämne som studerar alla antika kulturer, även till exempel den indiska och den kinesiska. På så sätt försöker man göra classics relevant även för underrepresenterade etniska och sociala grupper. En annan strategi är att vidga classics till att också omfatta antikbruk. I amerikanska och brittiska elituniversitet har antikbrukstudier vuxit närmast explosionsartat de senaste 20-30 åren.
Ett färskt inlägg i denna diskussion är boken What is Ancient History? (Princeton University press, 2025). I den argumenterar antikhistorikern Walter Scheidel att dagens antikvetenskap, trots att den har skiftat karaktär flera gånger, fortfarande är ett 1800-tals ämne. Det uttrycks på flera sätt men det betyder framför allt att den klassiska filologins dominans har cementerats. Internationellt sett premieras fortfarande specialiserad forskning om de antika texterna — inom antikstudier har språkstudier företräde på ett tematisk, metodologisk, och teoretiskt plan. Den närsynta detaljfixerade filologin utgör en alltför stor del av antikforskningen, enligt Scheidel. Det får minst två problematiska konsekvenser: a) Inomvetenskaplig specialisering premieras. Den forskning som bedrivs är inomvetenskapligt relevant, men inte alltid relevant för andra än just en liten krets specialiserade forskare. Endast undantagsvis påverkar forskningen våra övergripande föreställningar om antiken. Gapet mellan, på ena sidan, antikvetenskaplig forskning och, på andra sidan, akademiska synteser och populärkulturella föreställningar är alldeles för stort. b) Den potential som finns i antikstudiernas övriga fält, inte minst klassisk arkeologi, realiseras inte. Den inomvetenskapliga specialiseringen är för dominerande. Gapet mellan, på ena sidan, filologer och antikhistoriker och, på den andra sidan, arkeologer och konstvetare är också alldeles för stort.
Detta har resulterat i en situation där classics i ett vetenskapshistoriskt perspektiv stampar på samma ställe. Varje ny generation antikforskare omtolkar i grunden samma antika texter. Medan de forskare som förespråkar en förändring marginaliseras allt för ofta. Trots att det finns namnkunniga undantag från Scheidels mörka lägesbeskrivning menar han att classics problem är alltför djupa för att det ska vara någon mening att försöka rädda ämnet. Det har gjorts försök att ändra på antikstudierna allt sedan 1820-talet. De förändringar som har accepterats av ämnets huvudfåra har på ett märkligt sätt ändå bidragit till att cementera classics ovannämnda problem. Dagens antikstudier har nått vägs ände, enligt Scheidel.
Vi behöver omdefiniera antikstudierna, och det kan inte göras genom att reformera dagens akademiska discipliner. Antiken, en historisk epok som vi hittar i många kulturtraditioner enligt Scheidels historiesyn, är däremot alldeles för viktig för att inte studeras. Han föreslår därför en ny akademisk disciplin: foundational history. En slags universalhistoria där alla antika kulturer studeras på ett likvärdigt sätt — inte filtrerat genom de antika texterna. Det krävs en grundläggande omläggning av antikstudier. Antiken ska inte studeras som en danande förebild, utan som en central historisk epok som har påverkat hela mänskligheten.
Tillbaka till Nolans rollbesättning. Det är inte en betydelselös sak att låta en kenyansk-mexikansk skådespelerska spela Helena. För greker idag, som lever i ett samhälle genomsyrat av hellenismen, är det inte bara en skymf mot deras identitet, utan också ytterligare en påminnelse om deras kryptokoloniala beroende av väst. Det är visserligen hedrande att även väst betraktar antikens greker som sitt ursprung, men det betyder inte att väst kan ta sig vilka friheter som helst med antiken.
I västlig hellenism gäller det omvända. När Nolan porträtterar Helena som mörkhyad kan det förstås som att han sällar sig till den växande skara som åtminstone leker med tanken att grekerna var mer än vita. Men, jag undrar inte om den andra sidan, Musk och övriga som försvarar antikens vithet, står inför ett moraliskt dilemma. I det här sammanhanget är det nämligen svårt att bortse från nazisternas kidnappning av hellenismen och deras omstöpning av grekerna till vita arier.
Avslutningsvis, The Odyssey synliggör vår komplexa relation till den klassiska antiken. Att en antik hjältinnas hudfärg är det stora Odysséårets dominerande fråga visar att våra föreställningar om antiken är delvis föråldrade. Jag håller inte med Scheidel i allt, men det är klart att antikvetenskapens detaljfixerade forskning är en viktig anledning till vår även förlegade föreställningar om antiken förblir aktuella. Antikvetenskapen behöver omdefinieras. Men med tanke på alla tidigare misslyckade försök är det osäkert om det kommer att ske. Om tongivande antikvetare har givit upp, vem kommer att då att ta på sig detta sisyfosarbete?